Jag förstår inte hur jag kan låta det styra mig, mitt liv, fortfarande.
Men samtidigt vet jag inte hur många gånger jag tänkt att "jag tar mig ur det här, senare. Jag ska ta tag i mitt liv, senare" men tiden går så fort och verkar rinna mellan fingrarna på mig. Och jag gör ingenting, men förbannar min personlighet lika ofta som förut. Det är en ond cirkel som jag måste ta mig ur, och även om jag vet att det till 90 procent är upp till mig att göra något, känns det som att jag behöver hjälp med resterande 10 procent. Jag vet att är man vilsen i sig själv finns det ingen karta som visar vägen åt rätt håll, det finns inga ledtrådar att följa eller händer att hålla i. Ingen annan kan få mig att gå, ingen annan kan få mig att ta mig över hindren på vägen, ingen annan kan ta mina beslut och säga att "den här stigen leder åt rätt håll. Den här stigen ska du ta" - Allt det, är upp till mig själv.
Men någon kan finnas där brevid, pusha och muntra upp. Vara ett stöd vid stora hinder och en trygghet då man måste stanna och andas.
Och jag klandrar ingen, förutom mig själv när det kommer till att jag eltar allt detta.
Men ibland önskar jag att det fanns någon att skylla på.
3 kommentarer:
detta lät inte så uppiggande? :/
men jag har haft en bra jul, hoppas du också haft det, själv så skicar man ju gatis (A) thihi tänkte bara komentera att ajg äter ben and jerrys, and you can have one of you tell me who 'söte' is ;D
hahahahaha gott som bara DEN :D
Det handlar om vad vi pratade om häromdagen! Och jag vet att du kommer kunna ändra på det! Du är en stark tjej, i just know it :) Swear to God, I'll be there!
Skicka en kommentar