Alltså. Nej.
Och när allting verkar så bra så kommer det alltid något som gör att det blir sämre.
Varför?
Och av någon konstig jävla anledning känns det som att jag är ensam trots att jag har vänner. Underbara vänner. Och även om jag blir förstådd så känns det inte som att någon riktigt förstår. Och trots att jag inte har några problem att prata om känns det som att jag behöver prata, prata, prata. Men jag vet inte om vad.
Och trots att det är fysisk omöjligt känns det som att jag vill krypa ur min egen kropp och lämna mitt gråa, trista, fula dryga och deppiga jag och istället bli någon annan.
Det är som att jag plötsligt insett att jag kommer aldrig bli något mer än det lilla färglösa patetiska vidunder som jag redan är. Jag kommer aldrig bli något stort. Jag kommer aldrig bli snygg. Jag kommer aldrig njuta av tonåren då livet ska vara som bäst. Jag kommer aldrig lära mig att umgås med människor.
Jag kan lika gärna lägga mig ner i min skokartong och stanna där.
helvetehelvetehelvete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar