En del av mig verkar inte sitta kvar.

Förlåt att jag är en sån jävla gnällapa och för att jag inte är tacksam över vad jag har. Förlåt för att jag trots alla goa vänners underbara stöd, bara fortsätter klaga, gnälla, tänka negativ, se ner på mig själv. Och nej jag gör det inte för att ni (alla, folk i huvudtaget) ska tycka synd om mig.

Nejnejnej. Inget gullgull här för i det stora hela växer inte mitt självförtroende eller min åsikt på mitt liv av några tröstande ord. Eller jo, tröstande ord hjälper alltid, man blir lättad och glad och känner att; jävlar vilka underbara vänner jag har! Men i slutändan är det ändå bara jag som kan göra något åt min pissiga attityd till livet och allt vad de innebär. Jag skulle kunna bli ett modefreak och spendera 20 år framför spegeln för att efterlikna natacha peyre eller någon annan snygg donna. Jag skulle kunna göra en massa spirituella saker och läsa en massa böcker för att hitta min inre lycka. Jag skulle kunna plugga som ett as för att få bra betyg, eller så skulle jag kunna jobba och få pengar och jämt ha nya grejer. Men alltså nej, jag tror inte det skulle göra mig lyckligare.
Att vara snygg vore underbart men det fyller inte det enorma tomrum som jag plågas av just nu, Att vara smart och lärarnas gullegris vore roligt och väldigt praktist, men inte heller det garanterar att jag blir lycklig.
Att vara modern och ha nya prylar och märkesgrejer skulle inte vara dumt, nej. Uggs-boots, prada grejer och dyra parfymer dör jag nog inte av, men jag blir inte lyckligare heller.
Grejen är, att jag vet fan inte vad som fattas förtillfället för att jag ska kunna andas ut ordentligt och ha lust till att göra annat än sitta vid datorn och tvn varje eftermiddag.

Men jag vet inte vad det är jag behöver, saknar och bör lägga till i mitt liv. Men jag får öppna lucka nummer två på chokladkalendern imorgon, och det gör mig lite glad.