Jag är inte rädd längre.
Inte heller ledsen.
Lite arg kanske, men den känslan lär väl följa med rätt länge.
Mest är jag lättad, kanske lite glad.
Jag är rätt så stolt att jag vågat, även om det för många inte är en stor grej.

Jag har verkligen prioriterat mitt eget välmående först den här gången, och jag dog inte av det, inget tragiskt hände och allt är rätt lungt.
Livet går vidare, man förändras.
Och jag älskar att jag befinner mig där jag befinner mig i livet just nu.

Nu kan jag äntligen lämna det bakom mig! :)