Jag måste ge mig med att vara uppe sent på helgerna. Det blir alltid så mycket grubbel.
Ibland så längtar jag tillbaka. Ibland så undrar jag hur livet hade sett ut om jag valt en annan väg. Ibland så undrar jag vem jag hade varit och vad jag hade lärt mig. Om jag hade växt som person eller kanske utvecklats till någon annan.
Då och då, vissa tillfällen, känner jag att det blir för mycket. Som att jag har för många trådar att hålla i och för många projekt att styra upp. Och då har jag ändå inga riktiga projekt. Det handlar mer om att jag tappar kontrollen och greppet om människor som betyder så mycket för mig. Det handlar om att jag inte orkar hålla uppe allting, och allra minst mig själv.
I slutändan antar jag att det bara handlar om prioriteringar.
Men jag tycker inte det borde vara så. Livet handlar inte om plugg V.s socialt umgänge. Det är inte något man kan välja mellan, de ska finnas där naturligt, funka att blanda och gå hand i hand antar jag.
Som det är nu vet jag inte vad jag ska prioritera, i höst har jag inte prioriterat något, känns det som. Varken skolan, mig själv eller den sociala biten. Alla tre viktiga delar har jag inte haft något grepp om och det har bara briserat under mig.
-Jag orkar inte plugga, jag orkar inte förstå. Jag orkar inte försöka eller hålla andan uppe.
-Jag orkar inte vara trevlig. Jag blir allt grinigare och grinigare. Mest gentemot mamma och pappa då. Det är vanligare att jag är otrevlig än trevlig, numer. Jag irriterar mig och vill helst bara vara ensam. Människor stör mig.
I och med mitt griniga humör vill jag inte förstöra andra viktiga sociala delar av mitt liv, Emma, Gab och Karin exempelvis. Jag känner mig ständigt arg och inte alls som ett bra umgänge. Jag är rädda att min grinighet och trötthet ska gå ut över er och jag känner mig inte som en bra och pålitlig vän.
-Jag orkar inte ta hand om mig själv. Jag orkar inte ta mig tid att träna. Jag orkar inte äta bra mat eller göra annat som jag vet att jag mår bra av. Jag orkar inte ens gå hem 10minuters promenaden från bussen.
Jag måste ändå medge att jag är väldigt glad över valet IB. Ja, en stor förändring, men jag har lärt mig så mycket och vuxit som person. Mina prioriteringar och åsikter har mognat. Mitt insöade bybo-sinne har blivit mer öppet. Jag delar inte in människor i fack längre. Jag dömer inte människor på samma sätt eller i samma utsträckning heller.
Jag har hittat mig själv litegrann, trots att jag fortfarande letar. Jag vet lite mer vad jag vill med mitt liv och jag har lärt mig mycket om mig själv, och sådant är alltid alltid uppskattat.
Så, ja, jag är nöjd med allt detta, till viss del. Men, är det värt det?
Är det värt att jag trots all denna mognad tappar kontrollen över mig själv och låter stressen äta upp mig? Är det värt att jag blir otrevlig och mänskoskygg?
Jag vet inte jag vet inte jag vet inte.
Allting snurrar så jobbigt i skallen nu och jag vill bara ha lov och träffa viktiga fina människor och inte behöva tänka eller oroa mig eller ha ångest.
But I'm not a quitter. Aldrig i helvete att jag skulle lämna IB. Då står jag hellre ut med lite mentala svackor då och då.
Jag ber om ursäkt till alla människor i min närhet. Jag hoppas innerligt att ni står ut. För jag behöver er allihopa. <3
2 kommentarer:
Känner igen mig i dina tankar, jag satt också uppe nätterna i ända och grubblade på varför allting inte bara kunde funka, utan att ta tag i någonting. Det är lätt att bara fastna, men IB ÄR värt det i början, inte minst för den fina gemenskapen!
Hoppas det blir bättre! Kram
Jag finns här, som du vet <3 Du är grym. Jag är grym. Vi fixar det:)
Skicka en kommentar