På svenskan för ett par veckor sen snackade vi om dikter/strofer/låttexter som hade berört oss och varför. Jag sa att låttexter berör mig eftersom "någon annan satt ord på en känsla man själv inte kunnat identifiera." Så är det i detta fall. Precis, exakt så.

Är det mörkret, är det stressen, är det vintern, är det Stockholm, eller livet?
Jag är en av alla dom som tagit lycka, i sinom tid, för givet,
sen jag var barn.
Jag är en av alla dom som varit barn, men sen glömt bort den färdigheten.
Jag är en av alla dom som skyller sina sorger på den här planeten,
och den här stan.

Men ibland så är jag fast.
Kan Du känna likadant?
Att allt man gör är bara plast
och faktiskt föga intressant.