Det är ganska skrämmande faktiskt. Skrämmade men verklighet.

Det är skrämmade att någon man tidigare sökt skydd hos - en trygghet man haft då man var liten, en famn man krypt in i då man varit rädd - sakta har börjat bli något man inte känner igen längre. Något som inte står med båda fötterna på jorden, som inte längre är en trygg allvetande famn att söka skydd hos och som nu börjat en förvandling till något som verkar totalt främmande.
Det är skrämmande.
Rollerna är bytta nu: det är jag som har fötterna på jorden, som tänker klart och som agerar ansvarig. Från att ha varit liten med rosiga kinder som avslöjat mitt naiva jag, har jag nu blivit någon som ligger steget före, som måste passa, påminna och upprepa.

Men det är livet, visserligen. Och det är sanningen.
Men sanningen är inte alltid lätt, varken att inse eller handskas med.
Och jag kan inte längre fortsätta att blunda.