Åh suck. Jag blir så less.
Jag blir så less på hur det tär på mig, och på alla andra runt om mig.
Hur det skapar stämningar som må vara frustrerade, men som egentligen bottnar i oro och sorg. Rädsla för det vanliga, gamla, som man nu mister.
Jag blir så less på hur jag fortfarande tappert försöker blunda och le,
när det egentligen handlar om något så mycket allvarligare än så.

Hur säger man på ett snällt, respektabelt sätt att "det där har du redan frågat två gånger. Det där har jag redan svarat på. Det där har jag redan gjort och du har påmint mig tidigare."
Hur säger man på ett snällt, respektabelt sätt att "du äter upp min familj, eller nej. Du är en del av familjen. Och även du blir uppäten, men av något helt annat." ?