Jag känner mig som en svikare.
Men jag vet också att jag är oförmögen att göra något.
Det är utom mitt ansvar och min förmåga.
Men jag känner mig feg och långt borta.

Jag känner mig dålig som undviker.

Men något som tidigare var en trygghet för mig,
något som lärde mig saker och något som kunde så mycket,
är numera något litet ynkligt som är ständigt förvirrat.
Det är jag som är ansvarsfull nu.
Det är jag som kan, som inte längre lär utan som lär ut.

Det är svårt. Ja.