Deprimerade kassörskor på mataffärer.

Även om våren äntligen var påväg var det svårt att vara glad.
Trots att fåglarna sjöng om mornarna, asfalten tinade fram och knopparna äntligen började skymta, var det svårt att vara glad.

Och ingen kunde riktigt förstå varför.
Kanske var det för att man visste att vintern skulle komma tillbaka igen, att den bara var ett par månader bort?
Kanske var det för att solen inte sken lika intensivt eller för att fåglarna inte sjöng lika glatt.

Aldrig någonsin tidigare hade människor ätit så mycket lyckopiller. Aldrig någonsin tidigare hade så många hållt sig innomhus så mycket, under en sån lång tid. Aldrig någonsin tidigare hade den större delen av människor varit gråa och trista både på utsidan och insidan.

Den förr så stora mängden fräkniga och rödblossande kinderna var liten i antalet och högst sällsynta.
Människor letade febrilt efter anledningar och bortförklaringar för att få stanna hemma, inomhus. Tillochmed att handla mat för sin överlevnad var ansträngande.
(Men kanske det berodde på de djubt deprimerade kassörskorna på mataffären som var starka nog att ta sig utanför dörren)

Efter ett tag insåg man att inget botemedel i världen kunde hjälpa mot det mörka moln som svävade över, runt om och inuti jordens befolkning. Människorna hade lyckats förgöra sig själv med sina moderniteter, mediciner och utsläpp. Människan hade tråkat ut sig själv och skämt bort sig i alldeles för många år. Människan hade satt latheten framför välmåendet och därför tagit livet ur sin egen art.