Utvecklingssamtal - himmel eller helvete ?

Kom hem från Utvecklingssamtalet för inte alltför länge sen. Jag överlevde, precis som väntat:)
Gick faktist bättre än jag trott, och om jag får skryta lite så har jag kanske mvg i två NO-ämnen, vilket jag absolut inte trodde.
Tänk så det kan bli!

För övrigt hade min mor eller min lärare, blandat ihop tiderna så vi kom en gnutta försent. Lite lustigt faktist, jag brukar alltid oroa mig för sånt här, men eftersom hela samtalet blev flyttat bakåt en hel timme hann jag aldrig oroa mig, vilket ledde till akut magsmärta framme vid skolan. Men den gick över rätt så fort.
En sak jag filosoferade över under utvecklingssamtalet var det faktum att jag alltid blir tyst och reserverad vid sådana samtal. Jag är mycket mer social både hemma och på skolan. Det är kanske nån sån knasig reaktion då man är i samma rum som både lärare och föräldrar?
Nå, tåls att tänka på.

En annan grej med tanke på utvecklingssamtal (Ok, detta är lite pinsamt. Så mobba inte, det grävs mycket guts för att erkänna något som detta) är att jag faktist kan tycka att det är någorlunda roande, vissa gånger. Även om jag har "fjärilar i magen" och kan vara sjukt nervös ibland, är utv.samtal något jag ser framemot. Jag har faktist (Okej, jag överträffar mig själv vad gäller mod) längtat efter detta sedan förra måndagen..
Uuh, that's scary. Jag är tonåring och ska inte längta till sådana saker, men sålänge man får höra en massa bra saker om sig själv tycker jag det är helt okej. (Hehe)
OCH, det är klart att man ser det som något positivt då man har en sån lärare som Sara. ;)
(där kom "smöret" som jag lovade Sara att jag skulle ta upp)

Nåja, nu ska jag nog redigera, eller kanske (om jag har nån fantasi) ta lite bilder.
Adiós amigos.
/amanda