fredag, januari 18, 2008

Och jag skulle kunna åka flera kilometer på skridskor, bara för att träffa dig.

Emma och jag slapp flamenco-dansen idag och fick måla en ram istället. LillSara är den absolut bästa lärarn!

Iallafall, eftersom vi är så pass skickliga att vi kan prata OCH måla samtidigt, surrade vi på och jag har kommit fram till att vi är nog lika desperata båda två, även om Emma ger mer sken om det än vad jag gör. Jag vet inte varför, men, precis som att drömma, ger det inte det resultat jag vill ha om jag bara pratar om det. Det tar mig lixom ingen vart, jag står bara kvar där jag är och har varit sedan nyårsafton. Lika jävla desperat.
Vi skyller min tröghet när det gäller nyårsafton, på att jag är fruktansvärt dålig på att ta kontakt med nya människor. Även om jag såå gärna tagit kontakt och hållt kontakten med denna.

Det är ju nästan tragiskt så patetisk jag är.

Nu över till teaterprojektet, dagen stora händelse, typ.
Jag ska, som sagt, spela Leonato. Men jag gör om rollen till en kvinnlig roll ist, så det blir Leonita. Detta har alltså varit bestämt sedan måndag, och jag har varit helt överlycklig över att jag kommer få ha värsta frillan, högklackat, klänning, lösögonfransar och lösnaglar. Men idag sopades lyckan under mattan då det kan bli krångel i en scen om jag ska vara kvinna.
"Är det eran dotter, Leonato?"
"Ja, det har då hennes mor alltid påstått"
Där har ni den, den repliken som sabbar i princip allt. Jag förstår inte varför man sak haka upp sig så mycket på det, det är väl bara att stryka den? Det är ju dessutom vi måste göra; stryka en massa scener och repliker så hela pjäsen kommer hinnas med. Detta gör det ju bara enklare.
Eller så gör man om den;
"Är det eran dotter, Leonita?"
"Ja, men om det är min döda makes dotter, vet vi inget om"
Eller något sådant, det kan inte vara så viktigt! Speciellt inte då Benedict och Claudio ska improvisera en hel scen.
Jag måste prata med Tommy och få ut min irritation.
Morr!

Träning ikväll då, konditions/styrke jävla träning. Ibland förstår jag inte varför jag gör det, men samtidigt klår inget känslan man har efter en sådan träning. Man vet verkligen att man gjort något bra, och dessutom kan man proppa i sig mat när man kommer hem, utan en uns av dåligt samvete! Hehe..
Med tanke på idrott hade vi skridskor idag på skolan. Vi delade upp isbanan i två delar; De som ville spela på riktigt på vänster sida, och de som ville "leka" på höger sida. Det var bara jag, Emma, Petra och Johanna som ville "leka" (eftersom vi är vad man kan kalla hockey-amatörer)
iallafall kom JAG på den briljanta idén att spela bara vi, Petra och Johanna mot Emma och mig. Vi gjorde det, och det var svinkul. Speciellt den gången Emma ramla på röven och tappade klubban som svischade genom hallen, likt en bumerang, innan den slog i sargen och sedan föll till backen. Jisses vad jag skrattade, hade såna problem med att stå upp, så jag var tvungen att lägga mig ner på mage för att inte kvävas eller falla framlänges pågrundav mina spagettiben.
Skall understryka dock att JAG och EMMA VANN, med typ ett eller två mål. Johanna utnämner jag dock som bästa målskytt, hon var ruggigt duktig på långskott, och Petra som bästa skridskoåkare. Vi skyller hennes och Johannas superfina passingsspel på hennes skridsko-skills... hrm.. ;)

Nu kära vänner, (eller de få personer/personen som läser detta)
Ska jag gå och göra något annat viktigt.
Typ, tänka på gossen med ögonen

och hur jag ska få kontakt med honom
om vi någongång träffas igen.
ha de bra!

/amanda.

Och du är så perfekt så äckligt perfekt

och jag vill ha dig,
ingen annan.
Dig.

1 kommentar:

Urban sa...

Ååh, vilken kaxig liten replik! Hoppas det fixar sig, jag skulle också jättegärna vilja stå på scen klädd i värsta überklänningen!

Btw, skridskor är FARLIGT xD