I'm so sick of myself.

Den här jävla depressionen eller vad man nu kan kalla det verkar inte ge sig. Jag är fortfarande trött 24/7, har inte lust till något och det känns som att jag aldrig är riktigt glad. Jag är leKäss på allt, inklusive mig själv. Känslan av att villa krypa ut ur mitt eget skinn, ut ur mig själv vill lixom inte försvinna. Bajs, bajs bajs. Jag är så illamående spy-less.

Jag orkar inte ta itu med något i mitt liv heller, fotbollen, skolan, saker att göra; verkligen ingenting. Det enda som är någorlunda kul är väl TP, men det börjar bli jobbigt och ansträngande det med. Uusch. Vi har börjat med kvälls-repetionerna nu, hade första i måndgs då vi först hade två timmar på skoltid och sedan 3timmar utanför skoltid. Äckligt jobbigt men grymt kul. Idag på repet (repetionen) tränade vi några scener, och fick ha lite improviserade sängkläder och allt, det var skitkul. Faktist något som var roligt. Är bara lite orolig om hur jag ska klara av replikerna, min roll är med rätt ofta och pratar en hel del.
Är bestämt nu att jag ska spela kille, jag orkar liksom inte bry mig längre då det har tjorvat så mkt.

DET är också en sak som kommit med den här jobbiga känslan; jag bryr mig inte om något längre. Jag, som förut har varit någorlunda utseendefixerad och fått bryt då luggen inte legat rätt eller sminkat mig noggrannt, bryr mig inte längre. Jag plattar inte ens luggen, sätter fast den i en klämma och så får den sitta. Jag sminkar mig inte mer än nödvändigt och inte noggrannt heller, enda anledningen till att jag gör det är nog för att om jag inte gjorde det skulle mitt själförtroende/självkänsla sjunka till botten, även om jag anser att jag är avskyvärd redan nu.
Eller, avskyvärd är nog att ta i, snarare grå trist och tråkig.

Nej, nu ska jag sluta klanka ner på migsjälv, varken ni eller jag blir gladare för det.

/amanda


Ögon,
de verkar så långt bort
just nu.