Jag har lust att bara stanna tiden ett tag nu. Låta en vecka gå utan det minsta plugg eller tänkande. Jag börjar bli så trött. Nåja, när den mentala tröttheten knackar på, tänker jag att om en månad ungefär är allt detta över; all spänning, all stress, all prestationsångest. De tre veckorna med exams har tagit slut och bara utlandsresa, bal och student väntar. Den där stunden jag fruktar så förfärligt mycket; när jag står utanför klassrummet redo att gå in för att skriva första historieprovet och inte alls vet om jag kommer klara av frågorna, och skylten på dörren där det står "Examination pågår" sticker i mina ögon, den kommer vara över om ett par veckor. Och (förhoppningsvis) kommer jag aldrig behöva uppleva det igen.
Ja. Alltså det är såhär jag funkar. Det är sådana här tankar jag tänker. Förstår ni att jag får ångest? Jag målar verkligen upp hemska ångestframkallande bilder i skallen på mig, och sedan tvingar jag mig själv att tänka på det in i minsta detalj - för jag tänker att då försöker jag inte fly från verkligheten eller skjuta upp något viktigt - och då får jag prestationsångesten från helvetet och vill bara försvinna, upphöra att existera samt stanna upp, andas, vila ett tag. Det är en sådan konstigt känsla. Att friheten är så nära men ändå så långt borta. Det är bara några veckor kvar, men innan jag kan andas ordentligt igen ska jag ta mig igenom tre veckor examensprov. De ligger där som en jättesten på järnvägsrälsen. Tornar upp sig som ett jätteproblem - något helt omöjligt att ta sig över. Och bakom denna sten, långt i fjärran, ligger en oas med vila, jobb, sommar, möjligheter och liv liv liv.
Ja. Lite så är min inställning just nu. Visst är den värdelös? Jag har försökt ändra på den, att inte bli så dramatisk, att ta det med en klackspark, att tänka "det löser sig", att försöka lita på mig själv och mina kunskaper. Men vad om jag misslyckas då? Om jag har gått med bra självförtroende och varit säker på min sak, och så misslyckas jag. Jag kan nog inte tänka mig en värre förnedring. Men samtidigt, vem är det som dömer mig om jag inte lyckas? Mina vänner? nej. Min familj? nej.
Det är jag, bara jag som dömer och ser ner på mig själv om jag misslyckas... så ja. Såhär snurrar tankarna i mig hela hela tiden. Runt runt runt. Men jag vet inte hur jag ändrar attityd, hur jag ska lugna ner mig själv. Hur?
(Ibland brukar jag lyssna på Bob Marley - Three little birds) (Y)
1 kommentar:
Att beskydda sig själv, att ta hand om sig själv är viktigare än allt annat. För det är som på flygplan, man måste se till att överleva innan man fokuserar på annat. Att tänka på det är inte att tackla på problemet, det är att förlama sig själv, sätta sig själv i en position i vilken man inte tar sig ur; panik. Att fokusera på annat öppnar en viss obryddhet. Jag t.ex. brukar vara lugn ända tills det verkligen gäller - då är jag stressad och allt som hör till, för det är då jag fokuserar på att, som nu, att göra själva exams. Fram tills dess fokuserar jag på att lära mig medan jag fortfarande har tid.
Jag är ingen psykolog, så jag vet inte hur man ska göra. Men det kanske är något att tänka på, det som jag sagt. Eller så gick det inte att förstå ens en gång...
Skicka en kommentar