Mina syskon består av två bröder. Två storebröder. Brorsor. Ja, hur man nu vill uttrycka sig. Jag kallar dem vid namn eller B1 och B2! Lite olika sådär.
När jag var liten kändes det som att Linus var ungefär hundra år äldre än mig. När jag tänker tillbaka på "då jag var liten" kändes det alltid som att han hela tiden var så himla, himla stor. Men 7 års skillnad är ganska mycket ändå, när man tänker efter. Då jag gick fyran, hade han passerat mellan- och högstadiet för länge sedan, och var närmare studenten än jag var högstadiet.
Linus har nog alltid varit den mest ansvarsfulla av oss tre syskon. Förmodligen för att han är äldst och har vuxit upp under striktast uppsyn ;) För hundra år sedan då mamma och pappa bad mig och Emil plocka i och ur diskmaskinen och Linus hänga upp tvätten, slutade det oftast med att Linus gjorde alltihopa. Utan att gnälla ens, medans Emil och jag slölåg framför tvn eller fördrev tiden på lunarstorm.
Linus är också vad man kan kalla ett levande uppslagsverk. Allt, allt kan han. Han suger i sig information som en svamp och har ett sådant otroligt intresse för att lära. Det avundas jag honom! Jag lär mig alltid så mycket av honom, speciellt då vi diskuterar olika saker; och fast jag vet att det är lönlöst ger jag mig in i en diskussion som jag omöjligt kan vinna, och det slutar med att jag går arg därifrån. För arg för att erkänna att jag har fel och han rätt och vet bäst i just denna diskussion.
Jag beundrar och ser upp till honom. Han har lärt mig så mycket så väldigt länge. Hur man kastar en handboll på bästa sätt, vad som hände under första och andra världskriget och hur allmänna saker som vänskapsrealtioner kan förändras. Jag tror att han är den mest sociala av oss tre, också. Han är en mästare på sociala interaktioner. Jag har aldrig tyckt det varit lätt att tala med människor jag inte känner utan och innan, men Linus han navigerar sig genom alla möjliga slag av människor, pratar och skrattar. Jag begriper inte hur.
Min andra, yngre men ändå äldre bror Emil, är bara 5 år äldre än mig. När vi var små brukade han leka polis och tjuv med mig, och ibland lekte vi även med mina barbiedockor. Jag har alltid sett upp till Emil, velat vara lite som honom. Då jag gick i sjuan och han lyssnade på punk, hade svarta kängor och rakat hår, lyssnade jag också på punk. Jag hade svarta stuprörsjeans, rutiga vans och svartvita hängslen. Haha.
Nu är han nyutexaminerad sjuksköterska och ingen kan vara stoltare än jag! Han navigerar ambulanser i illfart genom städer och hjälper de människor som behöver det mest. Och det passar honom perfekt! För han är så snäll. Han är hemskt omtänksam och sympatisk, lite försiktig och alltid väldigt snäll. Något jag beundrar hos honom är hans konstanta lugn. Aldrig brusar han upp, aldrig stressar han sönder. Han tar det chill med snusen under läppen och gubbaskern på huvudet liksom. ;)
Ibland är jag lite rädd för att de bara ska se mig som en tjatig bortskämd lillasyster, för till viss del vet jag ju att det absolut är sant. Och så vet jag att jag är dålig på att ge dem utrymme då de kommer hem och hälsar på, men det är mest för att jag saknat dem så mycket. Julen är min favorittid på året inte för julklapparna, inte för allt det ytliga, utan för att de båda kommer hem och vi ser på tv tillsammans, sitter uppe på nätterna tillsammans, handlar julklappar tillsammans och umgås. Då känns det så himla bra.
Ett av mina favoritminnen med dessa två människor utspelade sig för drygt ett år sedan. Vi åkte in till Piteå för att handla julklappar tillsammans några dagar innan jul. Vi hade en Winnerbäckskiva i cdspelaren och tillsammans satt vi och sjöng med i Balladen om konsekvenser.
För att summera upp detta ovanligt långa inlägg tänke jag bara säga att de är två galet fina, underbara personer som jag alltid har och alltid kommer att se upp till! Och även om jag inte säger det så älskar jag dem väldigt mycket, och hoppas att vi aldrig blir som de syskon som tappar kontakten och knappt umgås när man är vuxen.
Tack för mig! :)
1 kommentar:
Vad fint skrivet!
Skicka en kommentar