Kanske är det helt enkelt tvärt om.
Kanske är det jag som ständigt tagit saker, närvaron, förgivet?
Kanske är det jag som trott att jag kan bete mig hur som helst,
men ändå ha allting kvar?
Kanske är det jag som har behandlat orättvist.
Kanske är det jag som orsakat allt, ändå?

Kanske har jag glömt,
för att jag varit upptagen med annat?
Typ ett nytt sätt att leva på.

Det är ju dubbelmoral, visserligen.
Och det är alltid lätt att vara efterklok.
Kanske har jag dömt för snabbt.
Kanske borde jag vara mer ödmjuk.