Jag blir så helvetes jävla less.
Jävlar alltså. Förbannat förbannat förbannat! ÅÅÅÅH.
Det är absolut ingenting att bli arg för, och jag blir nästan rädd för mig själv.
Men det är så fruktansvärt patetiskt. Är det någon sorts upprättelse?
Jag förstår inte. Och jag blir så besviken.
Det är så ytligt allting, överallt, hela tiden. Jämt jämt jämt.
Jag orkar inte med det!