Och jag är så arg, och jag har varit arg, nästan hela dagen.
Och största delen av ilskan släppte jag lös på Carro. Förlåt.

Matteprovet vi hade före påsk fick vi tillbaka, och trots att jag tänkte mer än någonsin förr, och verkligen trodde att resultatet skulle bli halvbra, så gick det ju självklart åt helvete. Precis som resten av mina betyg. Det spelar ingen roll hur hårt jag jobbar längre, det duger ju inte.

Och pga matten blev jag arg, annars kändes allt rätt ok. Men så ska bussen köra förbi alla jävla busskurer i hela jävla Boden, och (believe it or not) där finns människor! Och jag vill inte se människor just nu, än mindre träffa dem. (lyckligt nog var vi bara 8 pers i bussen. Skööönt)
Och just det, som grädde på moset tappar bussen ett jävla däck strax utanför Boden. Det small till som satan och sedan tog det stopp. Så då fick man vänta på extra buss och.. blah.
När jag cyklade hem sen var ilskan ännu kvar i mig så jag förbannade allt jag såg; trappen i bussen för att det var för brant, järnvägsövergången för att bommarna var nere, de människor som grillade så det luktade underbart, vinden som tog bort grillukten osv osv.

Och jag hatar att jag agerar psykolog åt mig själv. Det suger att jag (på något konstigt vis) känner mig själv så bra när det kommer till mina känslor. För jag är inte alls arg, inte över huvudtaget. Jag är bara ledsen. Och när jag inser det blir jag arg igen, på mig själv, för jag ska inte vara ledsen.