Ibland funderar jag lite grann på att verkligen göra mitt bästa och strunta i det, vända ryggen till, göra mitt bästa för att ignorera och verkligen kämpa emot det.
För det är inte ens kul längre, inte ens spännande eller någon pirrande känsla i magen.
Det känns mest bara pinsamt, lönlöst och hjärteskärande. (Poetiskt ordval).


Huvva. Nu känner jag mig så patetisk och stalker-aktig som bloggar om det igen.