Det här med bästa vänner är svårt tycker jag. Var drar man gränsen för bara "vän" och "bästa vän". Är den bästa vännen den man kan berätta allt för; kan man berätta allt för någon?
Jag kan inte det. Det tror jag inte någon kan. Visst finns det saker som vi bär på som bara förblir våra, helt orörda av andra människor. Jag tror inte att det går att undvika.
Sen tror jag att risken för att man börjar äga en annan person, om man klassar endast denne som sin bästa vän, är rätt stor. Eller, jag är ganska säker på det. Egna erfarenheter.
Och man kan aldrig äga en annan människa, hur nära man än tror att man står varandra. En människa är inte en ägodel, något man bevakar över eller tror sig ha rätt att veta allt om. Det funkar inte. Relationer där människor tror att de äger varandra blir nog väldigt destruktiva.
Men, iallafall, min bästa vän.
Jag har aldrig varit en person med massor utav kompisar, oftast har jag få men väldigt nära vänner och det passar mig bra. Jag måste medge att jag har lite svårt för ytliga mer bekanta relationer än dem där man är rätt nära varandra och verkligen kan vara sig själv. Men det beror mest på min egen blyghet.
Iallafall, som jag sa, jag har aldrig och jag har inte nu heller en hel drös med vänner, utan snarare några få som jag känner väldigt nära. Och de personer jag skulle klassa som mina närmsta vänner är nog Karin och Elena.
Karin har jag känt sedan sjuan-åttan ungefär då hon började spela i samma fotbollslag som jag. Vi har i flera år haft samma umgängeskrets men kom inte riktigt riktigt nära varandra förens i nian-ettan någon gång. Karin är impulsiv, ivrig, lätt att ha att göra med och hemskt hemskt snäll. Hon vill göra alla nöjda, och det tror jag slår tillbak på henne själv ibland. (Ta hand om dig själv också, kom ihåg det.) Hon är nog den enda människa som jag, världens mest konflikträdda person, kan snäsa åt när jag blir arg på henne och göra henne uppmärksam på om hon gjort mig besviken. (Nu låter det som att det är något som händer jämt, men så är naturligtvis inte fallet) Det jag vill få fram är, att jag känner henne så bra och litar på henne så otroligt, att jag inte är rädd för att visa mina känslor eller föra fram mina åsikter då jag är arg eller besviken. Det är något som jag inte riktigt vågar göra i någon annan relation.
Ibland ställer jag för höga krav på henne, förväntar mig att hon ska ha tid med mig hela tiden. Och så tjatar jag alldeles för mycket på henne om "att gör så, skynda dig nu, kom kom kom" vilket är resultatet av våra olika personligheter; hennes spontanitet och tidsoptimism och min kontrollfreakshet och perfektionism. Jag hoppas det inte nöter på henne allt för mycket, att jag är som jag är.
Mitt finaste minne med denna männska är Winnerbäck-konserten på PDOL i somras, då hon utan att gnälla väntade med mig framför scenen två timmar innan Winnerbäck skulle komma, bara för att jag skulle få stå längst fram.
Karin är iallafullafall min galnaste mest spontana vän, och ibland går hon mig på nerverna (mest pga att jag är sådant galet kontrollfreak då) men det är nog vad jag älskar mest hos henne. Jag skulle gärna få en del utav den spotaniteten, det hade varit härligt. Hon är den finaste av de fina och jag älskar henne hemskt mycket.
Elena då.
Elena har nog lärt mig mer än vad många andra har. Som hur en riktigt vän ska vara, exempelvis. När jag lärde känna henne förstod jag hur fina människor är, och hur villkorslös och fördomslös en relation kan vara. Hon har stått vid min sida med fina ord och uppmuntrande kommentarer every step of the way under en långdragen jobbig period av mitt liv (oh lord, så klyschigt det lät nu då) och hjälpt då människor varit riktiga idioter, och då någon viktig ofrivilligt försvann och blev något hjälplöst, trots att hon själv inte har det så lätt hela tiden.
Hon är en av de starkaste personer jag vet också, som mirakulöst nog slår sig igenom törnrosbuske efter törnrosbuske och aldrig någonsin låter det gå ut över någon annan.
Sen är hon den mest självständiga jag vet (var inte rädd att lita på människor:)) och det beundrar jag så himla mycket, hur hon alltid går sin egna väg. Hon är fin och unik, galet jäkla kul med båda fötterna på jorden och vore jag kille hade jag nog blivit kär i henne at once!
Hon är en av de muppigaste jag vet, och ibland har vi hysteriskt kul ihop, men vi kan också prata om moral och etik och massa viktiga grejer i evigheter (det mest vanliga ämnet är nog ändå kärlek tror jag. Eller?) och det är himla bra tycker jag!
Hon är en jäkla fin person, och jag älskar henne lika mycket nu som jag gjorde då vi åkte karusell på LK och skrek "jag ääääääääälskar dig! och FUCK YOU LULEÅ!"
Sedan blickade jag bort mot termometern och trodde inte mina ögon. Ute var det 31 minusgrader. Och då vill man inte promenera ut på byn, direkt.
Och nu ska jag läsa lite böcker och dricka julmust istället!
