Mour och faur <3

Gud vad jag älskar mina föräldrar, förstår inte alls hur de står ut med mig och mina känslor. Hur kaotisk jag än är finns de där och erbjuder hjälp och lösningar, lyssna bara:

Igår jobbade jag igen, började vid hal tio och kom hem ett. Inte alls en lång arbetsdag och inte alls särskilt krävande. Jag promenderade hem, men snippade förbi mormor på vägen som ville visa mig den nya golvmattan de tänkt lägga in i köket. Efter att ha varit där en stund gick jag hem, och var väl hemma vid två.

Började då med psykologin, och mitt i alltihopa började jag hulka och gråta vid matbordet. Förklarade för mamma och pappa att jag är så less på att alltid vara så trött, hela tiden. På skolan, efter skolan (framförallt) På helgerna. Och att jag hela tiden har läxor; har inte haft en läxfri dag sedan vi fick våra första läxor. Dessutom känns det som att jag inte alls klarar det här, speceiellt inte fysiken, kemin och matten. Alla andra sitter och skriver så pennorna glöder, medans jag inte fattar ett dyft av frågan.
Mamma och pappa frågade om jag ville byta linje, om jag verkligen pallade med allt dehär, men jag vill inte byta linje. Jag vill gå IB. Jag har precis lärt känna mina klasskamrater, och vill inte komma helt ensamen till en ny klass där alla redan känner varrandra.
Jag vet inte alls hur jag ska göra, egentligen. Skolan lockar inte så mycket, och jag hatar när helgerna är slut.

Iallafall kom vi fram till att försöka få ett samtal med Anita. (Egentligen är det väl mentorn man ska prata med, men det vill jag inte) Och sedan blir det som det blir.
Efter det var jag redo att plugga igen (Med igensvullna ögon nersvartade av all mascara, efter allt gråt) Men mamma vägrade, tvingade in mig i hennes och pappas sovrum där hon bäddade ner mig, hämtade avslappningsmusik och maserade min rygg tills jag somnade.

Utan mina föräldrar skulle jag gå under, och möjligtvis gå i väggen, också.
Älskar dem!