Det är så konstigt, det här med människor.
Man lär sig nog aldrig.
Hur många gånger har man inte blivit sårad eller sviken eller stampad på av en medmänniska? Det händer jämt, det händer alla. Det är ingen ovanlighet.
Men trots detta verkar vi dumnaiva och tappar inte hoppet på människan.
Men så ifrågasätter jag mig själv: är det naivt? Är det fegt, naivt eller en fantasi att hoppas på det goda i människor? Jag tror tamejfan inte det. För om vi tappade hoppet vad skulle det då finnas att leva för.

Äh. Jag vet inte själv vad jag babblar om.
Men jag vet att jag ibland saknar. Jag saknar det som sårade mig mest. Och det är konstigt. För jag trodde aldrig att jag skulle göra det. Men det har hänt nångång då och då, och jag blir lika chockad varje gång, för jag har varit så arg. Men inte nu. Jag tror det handlar om att alla lämnar avtryck, minnen, spår efter sig.
Nu känner jag mig ödmjuk inför det hela och det gör lite ont i hjärtat och jag saknar. Men det betyder nog bara att jag är mänsklig.