Det var alltid du som tröstade de slagna
Det var alltid du som stöttade dem.
Din dörr var alltid öppen dag som natt
och dom kom till dig
och du gav av din tid och medlidande och kärlek,
och de skänkte dig någon slags frid.
Du trodde det var ömsesidigt.
Du trodde det var en fråga om att ge och ta.
Du hade din betydelse.
Det var till dig de kom varje dag.
Sen tog dem allt de kunde och lämnade dig kvar
vid en fläckig duk och ett sprucket glas.
Och allt de sa bakom din rygg sen
och tistlarna de satte i din vas.