Sen trodde jag verkligen inte att jag skulle överleva bussfärden hem idag. Busschauffören verkade smått.. schizofren där han satt och mumlade för sig själv: "Jag blir så jävla less. Jag är så helvetes förbannad. Jag är så jävla arg och less..". Tydligen berodde detta på att Brännbergs-ungarna stökade för mycket längst bak i bussen. När dom senare klivit av FORTSATTE han att mummla tills vi kört ut ur Brännberg. Vid detta tillfälle var jag säker på att snubben var självmordsbenägen och skulle köra ner oss för första bästa stup alternativ orsaka en frontalkrock med en lastbil, så jag satt och funderade hur jag skulle agera om han kände för att köra på fel sida av vägen.
Jag var inte ensam iallafall, tre tjejer till åkte sista biten från Brännberg till Älvsbyn, och det tackar jag gudarna för, eftersom jag ofta åker själv just den biten. Och att mitt ute i ingenting vara ensam i ett fordon med vad som liknar en schizofren man känns inte sådär jätte lockande, nej.
Dock är det inte första gången jag sitter och är lite halv paranoid mellan Brännberg - Älvsbyn. Majoriteten av busschaufförer är ju män, och jag är lite av en dömande människa, så de gånger jag är den enda passageraren är jag lite smått orolig att jag ska bli våldtagen/styckad/misshandlad och dylikt.

Men jag överlevde iallafall.