Och så känns det lite sådär pissigt ensamt iallafall.
Och trots att jag vet att jag inte är ensam, så känns det lite så iallafall.
Som om alla är påväg någonstans utom jag.
Och det är ständigt så.
Människor utvecklas: Jag ser det framför mig, jag ser förändringen och utvecklingen. Hur folk växer i sina roller som sig själva.
Men ingenting, fan ingenting, händer med mig.
Jag står här lika förvirrad som förut. Jag har fortfarande inte kommit underfund med vem jag är. Och vet man inte det blir det lite svårt att utvecklas, kanske?

Det känns som att tiden rinner ur händerna på mig.