Det dumma är att jag anpassar mig efter alla andra, och det blir så jobbigt. Tillslut vet jag inte riktigt vem jag är. Typ som nu.

Förr kunde jag alltid ge utlopp för mina känslor genom att skriva en novell, en dikt eller kanske bara en kort strof av något slag. Jag formulerade mina känslor till ord och plötsligt blev det lättare att andas. Men med tiden har jag slutat och jag vet inte vad orsaken är. Känslan att få trycka ner tangenterna, bilda ord och meningar som lättar på det tunga som klämmer över bröstkorgen finns där, - men orken försvann för längesen. Jag undviker att se mina problem och ta itu med dem, jag vågar inte tänka mig in i dem för att sedan få ut dem på papper. Det gör så ont. Visserligen vet jag att det nog blir lättare efteråt, men jag har blivit så feg på sista tiden. Allt mitt mod har tynat bort och jag vänder mig om för att slippa se allt det som värker.