Tänk om verkligheten gör ont?

Hur många gånger har man inte dröjt med att fråga, - för man är rädd för svaret?
Hur många gånger har man inte låtit den bitande stickande känslan i magen ta över, innan man samlat mod till sig, fått det man vill säga sagt, och sedan inse att svaret man fick inte var i närheten så kvävande som man först trodde?
Jag gör så jämt.

Rädslan inför verkligheten är enorm. Jag kanske har fobi? Jag kanske är rädd, kanske svag.
Face the truth. Se rädslan i vitögat.
Det är lätt att säga, men mycket svårare att göra. Svårt att komma till skott. Sätta saker och ting i rullning.

Men i slutändan visar det sig att det är bokstavligen omöjligt att hela tiden gömma sig, att inte våga chansa för att resultatet ses som en farhåga. Gömmer man sig, lär man sig inte att klara av de motgångar, de svar, verkligheten -det man egentligen är för svag för att hantera.
Om man inte klarar av "to raise above yourself" blir det svårt att överleva livet. Klarar man inte av att någon gång göra något som verkar svårt, blir livet ett problem eftersom det mest bara innehåller problem, hinder och ens värsta fobier.
Knepet är att agera problemlösare åt sig själv, och se lösningar istället för att dränka sig i självömkan. Kanske tar man hjälp ibland, kanske är man ensam andra gånger.

Men låt dig inte knäckas av verkligheten och det du är rädd att få höra.
Istället för att oroa - hantera!
Gör något åt saken så blir det kanske bättre än vad du trott från början. Försöker du kan det inte bli sämre.