Nu är jag inte en promenerande smitthärd längre, och det känns ju bra!
Utmanar ödet imorgonkväll (om febern gått ner och orken dykt upp) för att gå på Harry Potter 6 med Karin som fyllde 18 för hundra år sedan. Har förbokat biljetter och de var himla dyra, så det är inte optional: he jär barra å tjöra!

Åh, vad det känns skönt. Efter att ha levt instängd utan sociala kontakter i två veckor känns det himla bra. Och efter att ha varit alldeles sunkig, feberäcklig och prickig, samt levt i pyjamasbyxor, stora tröjor och tjocka mysiga sockar i två veckor, känns det himla bra att jag imorgon möjligtvis ska få inviga nåt av de nya plagg jag inhandlade i Spanien/Stockholm.

(Pappa har kallat mig Pricken den här veckan. När kopporna sedan börjat försvinna och bli äckliga skorpor istället, har jag fått gå under namnet Skorpan. Haha, himla kul alltså. Hilarous.)
(och jag vet inte varför jag berättar det här för det är bara konstigt och äckligt.)