Jag vann fan.tisdag, december 02, 2008
I am glad I'm not a proud American
Undra om jag skulle börja skriva på historie-analysen. Känner mig inte så analytisk (??) förtillfället. Eller, jag känner mig nog aldrig analytisk (??) för den delen. Men måste man så måste man, och jag är lite rädd för Ola så det är väl bäst att sätta igång.
Men najs du
Förlåt men ajag blir så jävla, ja, typ djup och miserabel om kvällarna, därav gårdagens ilägg. Ni behöver inte läsa alls, såhär i efterhand är det liksom inte så sant längre.
Och det var jättekul att gå från samhälls-korriodren till bussen idag. M-m-m!
Nu ska jag strax börja med historian som faktist (för en gångsskull) inte är en jävla jobbig börda. Idag är det en helt okej börda, faktist.
Och det var jättekul att gå från samhälls-korriodren till bussen idag. M-m-m!
Nu ska jag strax börja med historian som faktist (för en gångsskull) inte är en jävla jobbig börda. Idag är det en helt okej börda, faktist.
måndag, december 01, 2008
Klyscha efter klyscha hoppar ur min mun
Jag hade tänkt (precis som jag tänker alla andra dagar) att jag skulle lägga mig tidigt ikväll. Typ nio. Så jag skulle få sova ut till imorgon då jag kliver upp halvsex, fyfan. Men nej, varenda kväll är jag lika jävla disträ och tänker att "men jag sitter bara till tio" och hipsvips så har jag dator och tv´i rummet och då är de jävligt svårt att slita sig, kan jag säga. För vem fan vill sova då man kan vara övertrött och msn:a ?
Och vet ni, efter ett par minuters djupt tänkande tror jag att jag vet vad jag saknar. Och det kommer låta barnsligt, fjortis, depserat och jävligt klyschigt. Så jävla klyschigt så det är pinsamt egentligen. Men, nåja, ni får väl dra om det blir så sockersött så ni måste spy:
Jag tror fanimej att jag saknar kärlek. Eller spänningen man utsätter sig för då man gillar någon och pratar med denne på msn/sms telefon. Pirret i maggropen som alltid finns där och som gör att det är så otroligt svårt att inte gå omkring med ett fånigt leende på läpparna. Jag vill bli glad och sprallig och skriva "puss" i varje sms, precis som en äkta vitblond volume-mastrad- jag pressar upp brösten till hakan-fjortis. Det är sant. Men det skulle inte sitta illa med en seriös pojke som lixom har fötterna på jorden och är mogen nog att veta att Johan Palm är begåvad (begåvad, inte BRA) även om han är en liten tönt. Det känns lixom att jag behöver det. Någon stabil.
Men alltså nu babblar ja sådär igen. Förlåt. Jag är trött. (22:22 ta i trä!)
Och vet ni, efter ett par minuters djupt tänkande tror jag att jag vet vad jag saknar. Och det kommer låta barnsligt, fjortis, depserat och jävligt klyschigt. Så jävla klyschigt så det är pinsamt egentligen. Men, nåja, ni får väl dra om det blir så sockersött så ni måste spy:
Jag tror fanimej att jag saknar kärlek. Eller spänningen man utsätter sig för då man gillar någon och pratar med denne på msn/sms telefon. Pirret i maggropen som alltid finns där och som gör att det är så otroligt svårt att inte gå omkring med ett fånigt leende på läpparna. Jag vill bli glad och sprallig och skriva "puss" i varje sms, precis som en äkta vitblond volume-mastrad- jag pressar upp brösten till hakan-fjortis. Det är sant. Men det skulle inte sitta illa med en seriös pojke som lixom har fötterna på jorden och är mogen nog att veta att Johan Palm är begåvad (begåvad, inte BRA) även om han är en liten tönt. Det känns lixom att jag behöver det. Någon stabil.
Men alltså nu babblar ja sådär igen. Förlåt. Jag är trött. (22:22 ta i trä!)
En del av mig verkar inte sitta kvar.
Förlåt att jag är en sån jävla gnällapa och för att jag inte är tacksam över vad jag har. Förlåt för att jag trots alla goa vänners underbara stöd, bara fortsätter klaga, gnälla, tänka negativ, se ner på mig själv. Och nej jag gör det inte för att ni (alla, folk i huvudtaget) ska tycka synd om mig.
Nejnejnej. Inget gullgull här för i det stora hela växer inte mitt självförtroende eller min åsikt på mitt liv av några tröstande ord. Eller jo, tröstande ord hjälper alltid, man blir lättad och glad och känner att; jävlar vilka underbara vänner jag har! Men i slutändan är det ändå bara jag som kan göra något åt min pissiga attityd till livet och allt vad de innebär. Jag skulle kunna bli ett modefreak och spendera 20 år framför spegeln för att efterlikna natacha peyre eller någon annan snygg donna. Jag skulle kunna göra en massa spirituella saker och läsa en massa böcker för att hitta min inre lycka. Jag skulle kunna plugga som ett as för att få bra betyg, eller så skulle jag kunna jobba och få pengar och jämt ha nya grejer. Men alltså nej, jag tror inte det skulle göra mig lyckligare.
Att vara snygg vore underbart men det fyller inte det enorma tomrum som jag plågas av just nu, Att vara smart och lärarnas gullegris vore roligt och väldigt praktist, men inte heller det garanterar att jag blir lycklig.
Att vara modern och ha nya prylar och märkesgrejer skulle inte vara dumt, nej. Uggs-boots, prada grejer och dyra parfymer dör jag nog inte av, men jag blir inte lyckligare heller.
Grejen är, att jag vet fan inte vad som fattas förtillfället för att jag ska kunna andas ut ordentligt och ha lust till att göra annat än sitta vid datorn och tvn varje eftermiddag.
Men jag vet inte vad det är jag behöver, saknar och bör lägga till i mitt liv. Men jag får öppna lucka nummer två på chokladkalendern imorgon, och det gör mig lite glad.
Nejnejnej. Inget gullgull här för i det stora hela växer inte mitt självförtroende eller min åsikt på mitt liv av några tröstande ord. Eller jo, tröstande ord hjälper alltid, man blir lättad och glad och känner att; jävlar vilka underbara vänner jag har! Men i slutändan är det ändå bara jag som kan göra något åt min pissiga attityd till livet och allt vad de innebär. Jag skulle kunna bli ett modefreak och spendera 20 år framför spegeln för att efterlikna natacha peyre eller någon annan snygg donna. Jag skulle kunna göra en massa spirituella saker och läsa en massa böcker för att hitta min inre lycka. Jag skulle kunna plugga som ett as för att få bra betyg, eller så skulle jag kunna jobba och få pengar och jämt ha nya grejer. Men alltså nej, jag tror inte det skulle göra mig lyckligare.
Att vara snygg vore underbart men det fyller inte det enorma tomrum som jag plågas av just nu, Att vara smart och lärarnas gullegris vore roligt och väldigt praktist, men inte heller det garanterar att jag blir lycklig.
Att vara modern och ha nya prylar och märkesgrejer skulle inte vara dumt, nej. Uggs-boots, prada grejer och dyra parfymer dör jag nog inte av, men jag blir inte lyckligare heller.
Grejen är, att jag vet fan inte vad som fattas förtillfället för att jag ska kunna andas ut ordentligt och ha lust till att göra annat än sitta vid datorn och tvn varje eftermiddag.
Men jag vet inte vad det är jag behöver, saknar och bör lägga till i mitt liv. Men jag får öppna lucka nummer två på chokladkalendern imorgon, och det gör mig lite glad.
Första december
Skolkatalogen kom idag. Och nej fan det var inte kul. Varför i helvete ska jag alltid vara så ful ? Ser jag alltid ut så, slappt tjockt ansikte, ihopsjunkna olika stora ögon, mörka ringar och ett fult fult leende. Visar jag mig bland folk sådär?
Det är så hemskt att se sanningen i vitögat. Man kan redigera bilder hur mycket som helst och använda som vinsningsbild, verka söt inför människor man inte känner. Man kan ge ut sin fina, uppklädda redigerade sida av sig själv så att människor inte ska veta hur man egentligen är. Men bakom dedär redigerade bilderna döljer sig egentligen bara ett trött missbildat ansikte med två fula fula ögon och ett leende som avslöjar sneda framtänder.
Varför tror jag att jag någon gång ska få någon? Varför tror jag, när någon tittar, att han kanske tittar på mig? Varför tror jag det, när jag sedan får hem fotografierna som är tagna utan redigering, och som visar sanningen. Inte den bild jag ser i spegeln då jag stirrar med ögonen och plutar med läpparna för att tro att såhär ser jag ut, nej, sanningen. Den där fula jobbiga som gör att man får tårar bakom ögonen och känner att nej, jag ska aldrig visa mig bland människor igen.
Det är så hemskt att se sanningen i vitögat. Man kan redigera bilder hur mycket som helst och använda som vinsningsbild, verka söt inför människor man inte känner. Man kan ge ut sin fina, uppklädda redigerade sida av sig själv så att människor inte ska veta hur man egentligen är. Men bakom dedär redigerade bilderna döljer sig egentligen bara ett trött missbildat ansikte med två fula fula ögon och ett leende som avslöjar sneda framtänder.
Varför tror jag att jag någon gång ska få någon? Varför tror jag, när någon tittar, att han kanske tittar på mig? Varför tror jag det, när jag sedan får hem fotografierna som är tagna utan redigering, och som visar sanningen. Inte den bild jag ser i spegeln då jag stirrar med ögonen och plutar med läpparna för att tro att såhär ser jag ut, nej, sanningen. Den där fula jobbiga som gör att man får tårar bakom ögonen och känner att nej, jag ska aldrig visa mig bland människor igen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)