Okej. Lekenskolan är numera bara en hög med, ja, svart bråte. En snubbe (enligt piteå-tidningen) två snubbar (enligt rykten) är skyldiga och har erkänt. Hm, hoppsan. Kul!

ÅH. Det börjar gå över gränsen nu liksom. Fan vad jag överreagerar jämt. Haha. Hoppet tändes en gnutta då någon addat mig på msn (men datorn var seg som fan så jag såg inte vem) Hm, ja, men det var inte han iallafall. Höh. Förvånande.

Och nu har min gamla mellanstadieskola brunnit opp. Se på fan, som Elena sa.
Fick ett sms av Julia igårkväll vid tio tiden, "Lekenskolan brinner! :O" och sedan ringde Emma som varit där sett. Hela byggnaden var övertänd och har nu brunnit ner till grunden. Vad man nu ska säga om det. En snubbe (Eller, en "ung man" som tidningarna skriver) är misstänkt för mordbrand. Vad trevligt.

Adjö lekenskolan, iallafall. :P

Sitter och tittar på "Holiday", -andra romantiska komedin denna dag. Suck. Vad patetisk jag är! Brukar inte ens tycka om dessa filmer. (Ännu värre är att den jag såg tidigare idag är en Hugh Grant-rulle. Hjälp)

Godnatt!

Huuuh! Av någon anledning tyckte mamsen att det skulle sitta bra med pizza ikväll. (Något som denna familj äter en gång per år, ungefär) Och uuugh, denna såkallade fettbomb är väl inte riktigt vad jag behöver efter en helg med jävligt mycket onyttigheter. Men jag kan inte säga nej, ty gott är det ju. Jag får helt enkelt rulla fram på skolan imorgon. Hujja.

Jaaaa!
Vilken humörsvängning alltså. (Finns det något sånt ord ens)

Emma och jag ska ut och leka i snön i eftermiddag. Eller något annat i den stilen. Vi känner oss omogna och töntiga, fulla med energi och livslust. (nja)
Nej, men nåt blir det iallafall. Kanske en film ?
Å vad skönt att slippa sitta ensam som en annan eremit resten av dagen.

Och jag är rädd för att det jag värderar högst ska tas ifrån mig. Eller, inte tas ifrån mig, det är trots allt jag som får människor att försvinna. För det tycks alltid bli så; en mindre dos av Amanda och man är genast lyckligare, genast är man där man alltid velat vara. Människor verkar må bättre utan mig. När jag drar mig undan.

Jag är livrädd för att bli ensam. Jag är livrädd för vad människor tycker om mig. Jag vet inte vem jag är eller hur jag ska bete mig för att hålla kvar dem jag har nära. Tänk om de lessnar på mig? Om de inser att "Jaha, så det blir inte roligare än såhär att umgås med Amanda" . Jag vet inte. Jag klarar bara inte av att visa mig själv, slappna av och vara trygg.
Det vore så jobbigt att visa vem man är och sedan bli ensam pga det.

Jag vet inte. Åt helvete med allt.

Idag har jag planerat att skriva lite om "The lifecycle of plastic" vem som helst får gärna göra det åt mig. Sen ska jag bara.. göra ingenting. Gräva ner mig i min egen ångest kanske. Riktigt riktigt djupt.

Det är för mycket. Det blir för mycket. Jag orkar inte vara glad för tillfället, och nej, det är inte några ytliga och löjliga kärleksproblem nu. Det är på en helt annan nivå. Det gäller något helt annat. Och nu är jag rädd på riktigt.